Patetisk?

Jaha vad ska jag göra idag? Jag känner inte för att göra någonting, aldrig mer. Det är väl en fas man går igenom när man precis har fått höra något jobbigt.

De flesta kompisarna som läst min blogg eller som skickat sms har sagt till mig att jag borde släppa taget, även om det är svårt. Att det här är ett skäl till att släppa. Är det så jäkla lätt som alla säger? För det känns inte så för mig. I ena stunden tänker jag att det är bäst, att Agus gör rätt för vi gjorde faktiskt slut för längesen och vi bor så långt ifrån varandra. Jag förstår att han känner sig ensam även om vi säger till varandra att vi alltid kommer finnas där och älska varandra. I den andra stunden är jag fruktansvärt förbannad. Arg på honom. Arg på henne. Ledsen. Jag känner mig som om jag inte är inräknad i hans liv eller tankar längre. Men samtidigt vet jag ju att det inte är så. Situationen är komplicerad. När jag känner såhär vill jag bara gråta, men jag biter ihop. Gråter när jag är själv och ger en glad fasad utåt.

Jag är inte glad, men jag vill slippa alla frågor. Om någon frågar kommer tårarna. Jag är så, jag gråter för allt. Samtidigt så finns det ju något som jag inte berättat för honom heller, något som jag tyckte var så onödigt för att det inte var något med det egentligen. Men är han i samma situation men berättar ändå? Jag är så arg på den där tjejen för att han ringer henne och för att hon kan ringa honom och inte jag. Jag känner mig så patetisk.