Kaos i hjärnan

Det är något som har stört mig lite de senaste dagarna. Jag blir lite irriterad över att allt inte alltid är som det brukar vara. Eller, kanske mer att saker ändras utan att något speciellt egentligen skett. Är det jag som gjort något fel eller är det bara så det ska vara? Jag blir ledsen över att inte kunna umgås som förut. Är det bara jag som känner av det här? Jag menar inte att man inte får umgås med andra, det jag menar är bara att det känns så jäkla jobbigt bara bli undanskuffad på något sätt. Fast det kanske bara är jag som är dum i huvudet.

Idag har jag varit hemma hos mormor och morfar och fått förtroendet att låna huset i Alicante i början av maj. Jag är ingen ligistunge som kommer riva huset och bjuda in mina femtio stycken Hells Angels polare, jag lovar. Huset kommer att stå kvar och vara i ett utomordentligt skick. Det är klart jag förstår att allt kostar pengar. Jag är vuxen och jag förstår mer än vad man kan tro.

Idag har jag också chattat lite med Agus för första gången på över en vecka. Han har inte träffat den där bruden något. Han har inte svarat i telefonen när hon ringt (känner vi igen det beteendet?) utan han vill att det bara ska rinna ut i sanden, utan att hon ska få ett psykostiskt anfall. Han kanske också har hittat ett nytt jobb. Vi pratade hur mycket vi saknar varandra och vad bra vi hade det när vi var tillsammans egentligen. Hur mycket vi kunde träffas fast vi bodde på olika delar av världen. Vi tycker ju om varandra, kanske blir det en period i livet som är rätt, det är lite mycket just nu bara. Jag kanske är dum för att jag fortfarande vill, eller för att jag fortfarande vill tro på något. Men när jag läser det han skriver så ser jag att det finns något där. Kanske kommer det gå i framtiden. Tills dess får jag väl hålla hoppet uppe och roa mig på annat håll.

Baby, if you're in, I'm in.